Utställning av Jeans 70-tal

1983 öppnade vi vår nya tillbyggnad på Mjellby – ”Eriks rum” och den avlånga ”paviljongen” – med en utställning av Jeans 70-tal: 11 stora oljor och 10 stora akvareller, försäkrade för nära 3 miljoner NF. En dröm som vida översteg våra resurser men som jag kunde förverkliga tack vare sponsring från Henie-Onstad Kunstsentret i Oslo. Bazaine var ju ett världsbegrepp som centralgestalt i efterkrigets non-figurativa konst i Frankrike och sedan länge väl representerad i Oslo.

Jag följde bara Jeans råd till mig: ”Kasta inte bort dina krafter på att oroa dig för pengar: Våga satsa! Gör de utställningar Du på djupet känner för, så kommer också pengarna”. Och det visade sig stämma även i framtiden! Våra utställningar gick aldrig med förlust.

Hösten 1971 hade Döden kastat sin skugga över en tragisk duk, dova klanger sjunger om ett hav i uppror, ”Skuggan” 1971. Den plötsliga tragiska händelsen som gav upphov till denna mörka tavla var min elvaåriga lilla dotter Katharinas bortgång den 24 augusti. Katharina älskade djur. Utan fruktan kunde hon gå fram och klappa vilt skällande schäferhundar som skrämde folk och hon älskade hästar. Ofta red hon med en grupp ungdomar på stranden i St. Guénolé. En dag hade man missat att spänna fast hennes sadel ordentligt. Då Katharina i full galopp red förbi mig på stranden gled den ner på sidan, hon hamnade under hästen och fick en spark i mjälten. Vi tog upp henne avsvimmad till Jeans hus. Då läkaren kom konstaterade han att hon gått ur tiden – bara efter en halv timme. Detta var ofattbart. Det var som att sugas upp i en oändlig rymd av tomhet. Men då jag dagarna efter vandrade på stranden kändes det som om Katharina tröstande gick vid min sida. Sorgen var obeskrivlig även för Jean som varit som en far för henne. Hans närvaro blev ett starkt stöd. En stor hjälp var det att kunna tala om döden med de ”bigoudenner” (bretonska kvinnor) som upplevt söners, fäders eller bröders skeppsbrott på den farofyllda Atlanten. – (Reaktionen efter hemkomsten till Sverige var den motsatta. Så fort någon av mina bekanta såg mig skyndade de över gatan till trottoaren mitt emot som om jag varit pestsmittad – få vågade möta mig.) – Katharina tillbringade natten i Jeans fiskarstuga där hunden Dora klev upp på hennes säng som den brukade och sov intill henne. Före begravningen dagen efter strömmade människor ur byns befolkning fram med blommor – en sista hälsning som lades intill Katharina på hennes säng. På vägen till kyrkan gick Dora – Katharinas ständiga följeslagare – efter kistan hela vägen och lade sig under den inne vid altaret. Då man sökte få ut hunden gav den upp ett tjut och fick stanna kvar under hela mässan. Den följde sedan kistan ända till graven. Hela kyrkan var fylld av byns urbefolkning. Katharina, mild och klok, var älskad av alla. Hon hade fått pris i sin skolklass som ”bästa kamrat” och redan efter ett halvår i Frankrike blev hon etta i sin klass men förblev ödmjuk. Även våra konstnärsvänner kunde stimuleras av Katharina. Då den berömde franske poeten André Frenaud befann sig i ett skriv-vakuum fick han tillbaka sin inspiration genom målningar Katharina gjorde till honom. Hon liknade sin far som dog tidigt, poet, musiker, filosof, läkare och psykiater. Lugn och kärleksfull.

Även morfar Erik drabbades hårt av sorgen efter Katharina. Hon hade ofta suttit på hans axlar medan han målade. För att orka med sitt inre mörker gav han nu ut så mycket ljus i sina målningar han kunde – ett ljus vi nu kan uppleva i Mjellbys nyhängda delvis surrealistiska utställning i ”Eriks Rum”: ”Påsk, Himmelsfärd och resor i Glädjens och Extasens rymder”. Hade inte Katharina lämnat jordelivet då, hade jag nog aldrig lämnat Frankrike och inte heller skapat Mjellby Konstmuseum!

”VIND ÖVER STENARNA” 1971.

”VIND ÖVER STENARNA” 1971. Med tillåtesle av Viveka Bosson.

MER OCH MER LJUS: – En tid efter Katharina gick in i ljuset sveper också ett vinddrag från ovan genom Jeans målningar och sopar bort de svarta molnen. Det var några av dessa målningar vi visade 1983 i Mjellby: ”Vind över stenarna” 1971 blir ett porträtt av Katharinas själ och inre ljus. Målningen lyser och skimrar som en livets flod där ljusets rörelser segrar och tränger genom mörkret och materian – ”kanske för att bekämpa Döden själv”, antydde Jean. Det var färgrymder där tyngdlagen inte existerar – väldiga ljusflöden som svävar upp som en uppståndelse. Jean avbildar inga människor, men han suger näring ur själva livet. Jeans målningar som redan tidigt handlade om kampen mellan ljus och mörker, fylls nu av ännu mera ljus.

”HAVSRYMD” 1971.

”HAVSRYMD” 1971. Med tillåtselse av Viveka Bosson.

”HAVSRYMD” 1971. – Var Jeans 60-tals målningar ett crescendo av vibrerande färgfläckar, ett förtätat universum där han slutligen höll på att dränkas i alltför komplexa sinnesupplevelser, så får han nu behov att återgå till större enklare former. Han reducerar samtidigt sin palett till sju grundfärger: ultramarin, krapplack, två svarta, gulockra och två vita. – ”Havsrymd” (Espace marin) 1971 inspireras av luftens och ljusets vibrationer kring måsarnas vingslag över hamnen i St. Guénolé. Jean målade aldrig fragment ur naturen utan allt runt omkring, ljusets och vindens flytande rörelser. Ljusformer växer nu även fram ur dukens vita. En rymd som andas så att former och intervaller hela tiden byter plats för ögat. En ”dramatisk dimension”.

GLÖDANDE SOLNEDGÅNG vid La Torche.

GLÖDANDE SOLNEDGÅNG vid La Torche. Med tillåtselse av Viveka Bosson.

”ILLIADEN” 1975.

”ILLIADEN” 1975. Med tillåtelse av Viveka Bosson.

”ILLIADEN” 1975 – I ”Illiaden” 1975 har Jean inspirerats av grekisk mytologi – men även av de häftiga solnedgångarna i havet i Bretagne. Illiaden – en värld i brand – blir en glödande jord, späckad med ärr. Frihet, kaos, sol och död. Men målningen syftar även på Vietnamkriget som Jean opponerar sig mot. Tillsammans med skulptören Calder skänkte Jean – och samlade in – verk av berömda konstnärer som såldes i Paris till fördel för Röda Korset i Vietnam. Jean var en utpräglat empatisk människa som ständigt tänkte på nödställda. Han skapade en berömd stiftelse för nödställda barn i världen och hörde till de första som skrev på listan mot dödsstraff i Frankrike. Han hjälpte också ständigt sina vänner.
”Konsten – innan den är ett instrument för vällust – är ett bekräftande av de mänskliga rättigheterna”, skrev Jean. ”Att förneka konsten är detsamma som att förneka människan, hennes möjligheter att överträffa sig själv, hennes äventyr utan slut”.

”FÖDELSE” (”NAISSANCE”) 1975.

”FÖDELSE” (”NAISSANCE”) 1975. Med tillåtelse av Viveka Bosson.

THE BIG BANG: – ”Födelse” 1975 kan upplevas som världens skapelse ur en glödande massa – rymd eller mineral – en kärna som drar till sig och organiserar materian ur omgivande kaos. Möte mellan natt och bländande ljus i gryningens gyllenrosa och slocknande violett. Världen i ständigt vardande, i själva rörelsen där närvarande, förflutet och framtid formar ett organiskt helt. Samtidigt handlar målningen om att spränga ytans hårda skal och tränga in i en värld som rör sig inne i tingen, känna dess pulsslag som också är våra egna. Så blir en målning av Jean ofta en sammanlänkning av öppna rymder genomströmmade av ljus, luft, vind, vatten eller eld. ”Måla är att dyka ner i djupet av mig själv och förlora mig. Då kommer inspirationen”, förklarade Jean.

”VÅGEN – EN HYLLNING TILL TURNER” 1978.

”VÅGEN – EN HYLLNING TILL TURNER” 1978. Med tillåtelse av Viveka Bosson.

En storm över Atlanten inspirerar Jean till en dramatisk ”Hyllning till Turner” 1978, denne ljusälskande och oändlighetslängtande målare han djupt beundrade. I Jeans målning piskar vinden en väldig våg till sugande avgrund och lyftande krön medan ljusets virvlar skulpterar den till ett furiosum av heta och svala röda toner.

Den 4 september 1969 hade Jean målat en annan våg som han halvt skämtsamt, halvt allvarligt påpekade att det nog var den som bidrog till att rädda mitt liv! Det hände ofta att vi läste varandras tankar, även på långt avstånd från varandra. Jag stod 30 meter från havet överst på en klippa nedanför Jeans stuga för att fotografera de höga vågorna, då jag plötsligt med obegriplig kraft blev nerdragen av en enorm tsunami. Jag hann inte ens bli rädd – tänkte bara: ”Är det såhär det ska sluta?” – En ny jättevåg drog iväg med mig ut mot oändligheten då plötsligt en tredje våg – den som Jean ovetande just då stod och målade – mirakulöst slungade mig tillbaka så att jag , blåslagen med krossad näsa och blödande panna, kunde ta mig upp tack vare en holländare som räckte mig handen. Jag fraktades till närmaste sjukhus som insisterade att hålla mig kvar. Efter några timmar kom Jean och hämtade mig. I samma ögonblick försvann all smärta. – Samma våg sköljde in i byn och bröt sig igenom ett skyltfönster med madrasser som dränktes. – Någon vecka senare tog en liknande våg en stor stark karl som satt och fiskade nära samma klippa. Efter flera timmar fann man honom död i ebben. Ett över 100 m långt lastfartyg sveptes upp på klipporna av en sådan våg och bröts i 3 delar med ett brak. Vågor ur vulkanutbrott på det annars kristallklara skimrande havet. Jag hade tur!

Share