Monumentalkonstnären Jean Bazaine

1988 gör vi en tillbyggnad med en stor utställningshall och ett café i Mjellby. Och 1989 skapar Jean en monumental mosaik ca 5 meter hög på den nya väggen mot trädgården: ”Hyllning till Vivaldis Våren – Inspirationens vind och eldslåga”, delvis inspirerad av kustens rödvioletta klippor, himlens och havets blå och rapsfältens gula i Mjellbys omgivningar. Då skissen var färdig for Jean och jag till en glasmästare i Venedig för att noggrant välja ut varje färgnyans till mosaiken. De stora runda mosaikplattorna skickades sedan från Venedig till Jean i Paris. – I Venedig ledde Jean mig runt till museer och kyrkor, bl. a. alla som innehöll en eller flera målningar av Tizian, som vi så kunde följa från dennes ungdom till hans död. – Tillbaka i Paris lägger Jean själv mosaiken med teknisk hjälp av en mosaikläggare och kommer sedan med denne till Mjellby för att vara med och sätta ihop delarna till en rytmisk komposition på den höga vita ytterväggen mot trädgården. Jean skänker den unika mosaiken med varm hand till Mjellby.

JEAN MÅLAR KARTONGEN TILL GLASMÅLNINGEN ”PRÄSTVIGNINGEN” I ST. SEVERIN.

JEAN MÅLAR KARTONGEN TILL GLASMÅLNINGEN ”PRÄSTVIGNINGEN” I ST. SEVERIN. Med tillåtelse av Viveka Bosson.

JEAN MÅLAR MED SVARTLOD PÅ DE BLYADE GLASEN.

JEAN MÅLAR MED SVARTLOD PÅ DE BLYADE GLASEN. Med tillåtelse av Viveka Bosson.

DEL AV GLASMÅLNINGEN ”DOPET” - UNDER ARBETE HOS GLASMÄSTAREN.

DEL AV GLASMÅLNINGEN ”DOPET” – UNDER ARBETE HOS GLASMÄSTAREN. Med tillåtelse av Viveka Bosson.

Jean och den sakrala vågen i Frankrike

Liksom en del av avantgarde-konsten under första världskriget i Frankrike och Ryssland hade en andlig bakgrund, så hörde Jean till de första konstnärerna som efter andra världskriget anslöt sig till den nya vågen av sakral konst som med Léger, Matisse, Chagall och Manessier svepte över Frankrike. Léger hade varit landsflyktig i USA och där mött en målande munk, Père Couturier. De hade samtalat om behovet att förnya konsten i kyrkorna genom att ta in modern konst, trötta på de 1800-talsmässiga gipsjesusarna och tvåliga helgonen. Åter ett avståndstagande från det naturalistiskt illustrerande figurativa för att istället söka skapa en andlig atmosfär. 1964 fick Jean uppgiften att göra åtta stora korfönster i Paris vackraste gotiska kyrka, St. Severin. Han skapar en serie glödande non-figurativa kompositioner med de 7 sakramenten på temat vattnet och elden. Han var länge vig och stark, klättrade lätt på stegar och kunde stå på huvudet i flera minuter under yogaövningar. Efter sin lilla skiss bemålar Jean den stora kartongen som skickas till glasmästaren. Denne beskär glasen och blyar dem. För att få lyskraft som verkar komma inifrån bemålade Jean varje glasbit i kanten eller i mitten med svartlod. Under medeltiden trodde man att ljuset i ädelstenar kom inifrån och man önskade samma effekt i kyrkornas glasmålningar. ”Dopets vatten” blev inga småstänk på ett barnhuvud utan förvandlades till havets väldiga kraftspel. Glasmålningar som rör sig.

Jeans stora förebild var glasmålningarna i katedralen i Chartres. Dagen innan glasmästaren satte upp dopfönstret i St. Severin fick Jean en plötslig ingivelse och åkte iväg med mig till Chartres. Det var snöstorm i Paris, vid vägkanten låg fullt med bilar som åkt i diket, men Jean var en suverän bilförare. Vi stannade till i Jeans lanthus nära Chartres där han tillbringat somrarna i sin barndom. Då vi drog ut en låda i bordet, hoppade en musfamilj ner i mitt knä. Redan under barndomen hade han upplevt Chartres glödande glasmålningar. De översta verkar nästan abstrakta, man fick använda kikare för att se vad de föreställer. En stark upplevelse!

KARTONGER TILL LA MADELEINE-KYRKAN I BRETAGNE.

KARTONGER TILL LA MADELEINE-KYRKAN I BRETAGNE. Med tillåtelse av Viveka Bosson.

GLASMÅLNINGEN ”NOLI ME TANGERE” (”RÖR MIG INTE”) – GLASMÅLNINGAR I LA MADELEINE.

GLASMÅLNINGEN ”NOLI ME TANGERE” (”RÖR MIG INTE”) – GLASMÅLNINGAR I LA MADELEINE. Med tillåtelse av Viveka Bosson.

Ett par km från våra fiskarstugor i Bretagne låg den lilla romansk-gotiska kyrkan La Madeleine där Jean i början av 80-talet fick uppgiften att dekorera alla 6 fönster på temat ”Magdalenas liv”. Han börjar med Magdalenas möte i den blomstrande örtagården med den uppståndne Kristus som viker undan med orden ”Noli me tangere” (”Rör mig inte”): en lång avvikande ljusgestalt till vänster om den mötande Magdalena. De lysande färgerna ser ut att röra sig i den vackra lilla kyrkan med sitt jordstampade golv.

”TREMBLEMENT DU TEMPS” (”TIDENS SKÄLVNINGAR”) 1989.

”TREMBLEMENT DU TEMPS” (”TIDENS SKÄLVNINGAR”) 1989. Med tillåtelse av Viveka Bosson.

Den 12 juli 1992 invigs en stor RETROSPEKTIV UTSTÄLLNING av Jean Bazaine med 31 oljor från 1943-1970, 8 akvareller och 7 teckningar. Utställningen som varar till 13 september går vidare till Charlottenborg i Köpenhamn och därefter till Millesgården i Stockholm. Vi gör en omfattande katalog med många helsidesreproduktioner i färg.
En av Jeans starkaste målningar är ”Tremblement du temps” (Tidens skälvningar) 1989, där han hyllar Schuberts musik som han älskar – och där han finner något av denna bävan inför döden och oändligheten som han i denna ”diptyk” – en dubbel port mot mysteriet – förvandlar till det stora ljusets skälvande genombrott.

”BLÅ” 1990

”BLÅ” 1990. Med tillåtelse av Viveka Bosson.

I ”Blå” 1990 bryter fondens vita stjärnskott igenom en katedral av vertikalt stigande rytmer och jagar nattens violetta skuggor – våra egna? – på flykt. Uppståndelsens vingslag mot oändlighetens blå? Skickligt målad – ett penseldrag för mycket och balansen hade rubbats.

På väg mot det stora okända

Jean stod upp i timtal då han gjorde sina stora målningar. I början av 90-talet blev detta tröttande och han övergick till att göra collage. Fascinerad av de senaste vetenskapliga upptäckterna av universum gjorde han nu en serie stora collage kring ”strängteorin”, som ju anser att universum består av vibrerande strängar – av musik! Rörelser som Jean ibland gav en erotisk dubbelbetydelse. Dessa ställde han ut på Mjellby sommaren 1995. Hans sensuella målningar och collage kunde innehålla en hel del dold erotik.

”ODYSSEUS HEMKOMST” 2001 – COLLAGE.

”ODYSSEUS HEMKOMST” 2001 – COLLAGE. Med tillåtelse av Viveka Bosson.

Jag fortsatte att hålla regelbunden kontakt med Jean och lördagen den 3 mars 2001 hade vi ett telefonsamtal där han frågar mig: ”Kommer Du snart och hälsar på mig?” Jag svarade att jag först måste klara av vernissagen till Eriks 100-års utställning som närmade sig. ”Då är det nog försent”, svarade han. Han berättar nu att han har helt nya färger och att han även förnyat sina former. Han har nyligen gjort ett stort collage: ”Odysseus hemkomst”. – ”Handlar det om din egen hemkomst”, frågade jag lite förskräckt. – ”Kanske, men det är också inspirationens vindpust som kommer in i en tavla jag länge kämpat med. Nu har jag kommit hem”, förklarade han. – Han jämför med Penelope, Odysseus hustru, som väntat på honom i 20 år. För att slippa pressen från sina friare lovar hon att välja en av dem när hon gjort färdig sin vävnad – som hon ju sprättar upp varje kväll. Att ständigt börja på nytt och ständigt ifrågasätta gjorde Bazaine också i sin konst. Men nu hade han kommit hem och behövde inte längre börja om.

”HYLLNING TILL HOKUSAI – VÅGEN” 2001 - COLLAGE

”HYLLNING TILL HOKUSAI – VÅGEN” 2001 – COLLAGE. Med tillåtelse av Viveka Bosson.

Jean går in i ljuset

Då vi talade i telefon berättade Jean också att han dagen innan hade fullbordat ett annat stort collage – en ”Hyllning till Hokusai” – den store japanske målaren han brukade citera: ”När jag blir 110 år skall jag dra en linje och den skall vara livet självt.” Jean hade skapat en stor våg vars form påminner om Hokusais berömda ”Vågen”. Men den är ändå något annat: en våg av ljus och energi på väg mot det stora Okända! Jeans allra sista collage var en svart och en vit uppåtsträvande linje mot röd fond. – Under söndagen den 4 mars hade Jean mediterat framför sitt verk. Efter kvällsmaten gick han upp och lade sig och sa stilla: ”Maintenant je pars, je pars!” (Nu ger jag mig av!) Inspirationen var kvar men hjärtat höll inte längre. Han somnade in lugnt och stilla. Endast hans terapeut var hos honom. Dagen efter, på måndagen, ringde mig hans son, Jean Baptiste – sensibel poet sedan barndomen – och berättade om Jeans fridfulla bortgång. Jeans dödsmässa firade vi i St. Severin i ljuset från hans glödande glasmålningar i koret.

En stor MINNESUTSTÄLLNING över Jean gjorde vi på Mjellby den I6 mars – 1 juni 2003 med 51 verk från 1993-2001, lånade direkt ur ateljén – (11 stora oljor, 19 stora collage, 19 mindre oljor och 2 akvareller). På den fullsatta vernissagen kom en kör och sjung ”Resurrexit” – avsnittet om uppståndelsen ur Mozarts Requiem. Min tacksamhet mot Jean – en underbar människa på alla vis – är oändlig och jag genomströmmas av en outsäglig glädje varje gång jag tänker på honom.

Share