Påsken 2016
”PÅSK, HIMMELSFÄRD och nysurrealistiska resor i LJUSETS och EXTASENS rymder”.
– En hyllning till Ove Bergman som nyligen gick in i ljuset.
I samband med påsken har jag sökt göra en utställning som vänder sorg till ljus och glädje – uppståndelse, himmelsfärd – kärlek, extas och rymdfärder mot det okända.
Enligt senaste matematiska forskningar ingår kaos som en alltmer växande del i världssystemet i takt med teknikens snabba utveckling. Vi kan inte längre kontrollera klimatet, inte längre förutse ekonomiska och andra kriser. Mänskligheten drabbas av stress och oro inför en okänd, oberäknelig framtid.
Utställningen är en uppmaning att leva i nuet, öppna våra hjärtan. Brinna för kärleken, för medmänniskor, konst och skönhet. Lidande och sorg hör visserligen till livet – genom lidandet utvecklas vi, blir starkare. Utställningen börjar därför med en ”Korsfästelse”, en av Eriks skrotskulpturer som han 1960 roade sig att med allvar och humor sätta ihop av havsomspolat vrakgods han hittade vid Söndrums och Särdals stränder.
Då Erik 1971 förlorade ett älskat barnbarn övervann han sorgen och sitt inre mörker genom att ge ut så mycket ljus han kunde i sina målningar. Ur ”Den öppna graven” stiger ljuset mot oändligheten genom flera ”Himmelsfärder” från 70- och 80-talen i Eriks surrealistiska rymdfarkoster. Inspirerad av profeten Hesekiels rymdvision (o 600 f. Kr.) av fyra svävande hjul som ”hade ögon på navet och lyste som krysolit”, kallade Erik skämtsamt denna för ”den första sputniken”. Dessa former varierade och förnyade han – ofta för att uttrycka mänsklig hänförelse, andlig eller erotisk extas.
I ”Antonius och Fortuna” 1980 har Erik sökt uttrycka något av människans – sin egen – ständiga kamp i livet. Men Antonius – en eremit på 300-talet – ledsagad av ödesgudinnan Fortuna, blir här en hoppets förebild inför frestelser och oväntade svårigheter som attackerar honom: krypande skorpioner, en slingrande orm, flygande insekter och fåglar i olika former. En flatfisk med ögon på fenorna svävar upp mot rymden – bortom förnuft och logik – som i livet. Antonius blick är full av förtröstan, han lever i nuet, njuter av ögonblicket och lägger all oro i Guds hand – en genomborrad hand med segertecknet som växer uppåt mot rymden ur hans egen arm. Solar och planeter strålar kring Antonius huvud samtidigt som hans inre ljus tränger ut genom hatten och sammanfaller med solnedgångens röda gloria. Ljuset i målningen verkar ha upplöst materian och fördrivit skuggorna. Gränsen mellan himmel och hav är utplånad. Fortuna – tidens evigt rullande hjul med taggar som på en pansarvagn – kan plöja sig fram överallt. Hon kan även sväva fritt. Tillsammans med tre angränsande hjul formas hennes underkropp till en Hesekielvision – en ”sputnik”. Ödet följer oss överallt. Intill hänger ”Varthän vet ingen”, 1966 med naket svävande kvinnliga och manliga gestalter i extas mot det okända.
Vi vandrar också genom ljuset i en serie stora, nästan abstrakta reliefmålningar från 1961, uppmurade av sand, krita och tjock oljefärg. Vi upplever här konstverk från olika perioder som ändå hänger ihop. ”Sökaren alltid på väg” ville inte fastna. Han sökte gestalta något av det osynliga och samtidigt förnya vår syn på världen. ”Varken konsten eller livet kan bindas i dogmer eller stilarter” ansåg Erik.