Om Mjellby konstgårds tillkomst och upphov

Det hela började nog rätt tidigt. Tanken på ett litet Halmstadgruppsmuseum växte fram långsamt under många decennier, kanske redan då jag som barn dagligen följde min far Erik Olsons konst och senare genom mina kontakter och nära vänskap med konstnärer under min långa vistelse i Frankrike. Jag ska försöka berätta lite om det liv som undermedvetet sporrade mig och märkligt ledde fram till Mjellbys tillkomst. Jag avser så småningom – lite som en följetong – fortsätta berättelsen om de första årens äventyrliga kontakter med internationella och lokala konstnärer och deras utställningar här.

Som barn växte jag upp i utkanten av Paris, i St. Germain-en-Laye och Sèvres. Redan som ettåring fick jag nästan ständigt vara med min pappa Erik medan han målade, ofta satt jag på hans axlar. Jag älskade hans konst och då han tog ner sina tavlor för att skicka dem till utställningar i Paris grät jag bittre tårar. Han fick skynda sig att måla några nya så att jag blev glad igen. Ofta vände han på sin tavla medan han målade för att få balans i kompositionen. Då ställde jag mig också bredbent med huvudet ner mot golvet och tittade på tavlan uppochner mellan benen. Snart insåg han bästa sättet att glädja mig: att ge mig tavlor till jul och födelsedagar. Då jag var 3 år skapade han ett paradis för mig och min jämnårige lekkamrat Roland i vår himmelska trädgård i Sèvres med fikonträd, vinrankor, persikor och utsikt över Seine ända till Eiffeltornet som skymtade mot horisonten. Vi sprang omkring nakna med fikonlöv på magen medan pappa målade.

1935 pressades vi av den ekonomiska världskrisen. Gallerierna krympte och det blev svårt att sälja konst. Erik fick en egen utställning i Paris som bevistades av Arp, Breton och Max Ernst. Han fick god kritik och började bli känd i Paris. Men då tvingas familjen att flytta till Danmark. Vi bosätter oss vid havet i den lilla fiskebyn Taarbäk norr om Köpenhamn. Pappa går med i den danska surrealistgruppen som svartlistas av Gestapo i oktober 1940, kort efter tyskarnas ockupation. Efter flera varningar flyr Erik sommaren 1944 till Sverige. Mamma Solvig och jag får äntligen visum och tar oss över Sundet med sista färjan lilla Julafton 1944. Efterhand hade min konstsamling hunnit växa.

1950 börjar jag studera i Lund. Efter en fil.mag, i franska, italienska, engelska, filosofi, psykologi och pedagogik (för att tillfredsställa min mamma som önskade att jag skulle slippa en konstnärsfamiljs ekonomiska bekymmer) kände jag mig fri och läste konsthistoria för Ragnar Josephson. I Lund hade han skapat sitt Arkivmuseum (som i början av 60-talet bytte namn till Skissernas museum). Där kunde man följa ett konstverks spännande födelse genom alla förberedande skisser till ett monumentalverk. Parallellt med studierna arbetade jag där en tid. Det var som att vandra genom okända labyrinter. Ingen logisk utveckling utan ständiga språng hit och dit. Ett äventyr!

Jag blev Ragnars sista elev innan han gick i pension och nu fick jag ett dubbelt lic. stipendium – ett från franska staten och ett från svenska. Snart var jag i Paris för att skriva en avhandling om fransk avant-gardekonst från slutet av 10- och början av 20-talet. Fick rekommendationsbrev till de konstnärer och arkiv jag önskade kontakta, bl.a. till Sonia Delaunay, Le Corbusier, Ozenfant och Fernand Légers änka Nadja. Jag upptäckte snart att Sonia ägde mängder med skisser till de jättelika dekorationerna i Järnvägs- och Luftfartspaviljongerna vid 1937 års Världsutställning i Paris och jag berättade för henne om Ragnars Skissmuseum. ”Varför inte göra en fransk avdelning där?” föreslog Sonia. ”Varken museer eller konstgallerier i Frankrike bryr sig om skisser.” Och så blev det. Till saken hörde att Sonia heller inte brydde sig särskilt om konsthandlare. Hon indelade mänskligheten i två gruppen – de som roade henne och de som tråkade ut henne. Till den senare hörde konsthandlarna som ville bestämma hur hon skulle måla. – Ragnar svarade genast entusiastiskt och erbjöd mig att köpa skisser för 10.000 kr och gav mig 500 kr för jobbet. Sonia var den första att erbjuda oss flera intressanta skisser för en struntsumma – och några år senare skänkte hon oss tre jättelika – 7 m långa – kartonger till Flygpaviljongen 1937 som nu blivit så åtråvärda att de nyligen lånats ut till Musée de la Ville de Paris och Tate Modern i London.

Med entusiasm, nyfikenhet och glädje började jag parallellt med studierna att arbeta för denna uppgift. Uppsökte konstnärer som fortfarande var i livet eller deras änkor – Ozenfant, Bazaine, Chagall, Nadja Léger, Calder, Giacometti, Vieira da Silva, Matisses dotter som skänkte två jättestora kartonger av mästarens hand till hans kapell i Vence, Vasarely, Arp och många fler. Ofta hann vi komma in i deras liv i sista minuten – flera dog kort tid efter vårt besök. Men alla stimulerades av att följa konstverkets födelse.

I början av maj 1961 for jag med pappa Erik till Sydfrankrike. Han skulle fylla 60 år och ville slippa allt ståhej kring firandet. Vi körde i min lilla öppna Fiat 500 – världens minsta bil – till Fernand Légers nyöppnade museum i Biot som skapats av hans änka Nadja. Erik hade varit en av Légers första elever i Paris 1924 och kom att stå nära honom då han 1927-30 fick i uppgift att förstora Légers skisser till oljemålningar som denne godkände och signerade. I trädgården möttes vi av färgglada keramikskulpturer, på fasaderna av jättelika mosaiker och inne i museet en imponerande Légersamling. Jag blev djupt rörd och tanken föddes att själv en dag skapa ett museum för Erik av min rika samling. Jag nämnde det lite blygt men entusiastiskt för honom.

Men så blev jag fast i Paris. Blev förälskad i den non-figurative målaren Jean Bazaine som jag redan hade uppsökt den 30 april 1961 för att skaffa skisser till några av hans monumentalverk. Hans sambo som var skådespelerska hade nyligen lämnat honom och åkt på världsturné med sin regissör. Jag möttes av ett varmt leende i ett solbränt skulpturalt ansikte och en spänstig ungdomlig gestalt – en nyskapande konstnär och underbar människa som hela sitt liv kämpade för de mänskliga rättigheterna. Vi blev livskamrater. Jag flyttade till Clamart med mina barn mittemot hans ateljé. Vi levde och reste tillsammans, jag följde hans konst i 40 år till hans död 4 mars 2001. Ändå blev han en viktig länk i tillkomsten av Mjellby. Jag kommer att berätta mycket mer om honom.

Så småningom lärde jag känna ett 50-tal spännande konstnärer. Flera av dessa kom jag genom Jean i nära vänskapskontakt med. Jag lärde mig mycket – mest av Jean – genom att lyssna, genom att se, känna och uppleva konsten med hela kroppen.
1979 får pappa en hjärtinfarkt. Jag åker hem till honom. Jag kommer plötsligt åter ihåg mitt löfte i Légers museum 1961 och börjar leta efter en byggnad lämplig för ett litet museum eller konstgård i Halmstadtrakten. Det var svårt att hitta en tillräckligt stor byggnad med terräng för parkeringsplatser, så jag letade på landsbygden. Våren 1980 var jag i Grekland med Jean där han ställde ut i Athen. Vi for till den vackra lilla vulkanön Santorino och där fick jag ett telegram från ett kommunråd i Halmstad att Mjällby gamla folkskola var till salu. Jag skyndade dit, la ett anbud på 220.000 kronor. Saken skulle avgöras den 26 juni 1980. Men fortfarande visste jag inte säkert om jag verkligen ville flytta från mitt underbara liv i Frankrike, från Jean, min stora kärlek, från alla mina vänner, från konststaden Paris tillbaka till lilla Halmstad? Jag brottades med starka motsatta känslor. Skall – skall inte? Det var en förfärlig gråmulen dag.

Kommunrådet skulle ringa mig om jag hade vunnit – men han ringde inte. Först då – när jag trodde att jag förlorat – visste jag att det var min innersta önskan att förverkliga den tanke som legat och grott hela livet inom mig. Det handlade väl först och främst om att skapa en utställningshall för Erik och Halmstadgruppen. Erik hade inte en enda gång förebrått mig eller klagat över att jag stannat och bosatt mig i Frankrike – att jag tänkte fortsätta mitt liv där. Han moraliserade aldrig. Men nu kände jag även att jag inte längre kunde fortsätta att bara ta emot och ta emot. Alla dessa gripande konstupplevelser, all den kunskap, lärdom och vänskap jag hade fått under mina rika år i Frankrike – något av allt detta måste jag ge vidare – varför inte i Halmstad? Jag kände att jag även i Halmstad måste försöka ställa ut flera av dessa stora konstnärer jag mött och blivit vän med i Frankrike. – Efter nästan en hel dags väntan i ångest på det svar som kanske skulle ge mig möjlighet att förverkliga min dröm – så ringde man från kommunen och meddelade att jag vunnit – att jag bjudit 5000 kr. över den som alltså låg tvåa på anbudslistan. Fantastiskt! Vilken glädje! Pappa Erik blev frisk och började arbeta intensivt igen.

Den 28 juni omtalades projektet i HP och Hallands Nyheter. På kvällen var det stor middag för Halmstadgruppen med fruar på slottet hos Johannes Antonsson. Alla skålade för projektet att äntligen skapa en ”konsthall” i Halmstad. Tanken hade ältats i kommunen sedan 1913. Stiftelsen Halmstadgruppen hade bildats i oktober 1976. Walle och Erik hade skänkt tavlor, man behövde en utställningshall och man hade föreslagit att hyra en sal på slottet men bromsades av den höga hyran. Mjellby blev nu räddningen.
En dag tar Erik med sig Sven Jonson till Mjellby. Han tittar ut över de gula rapsfälten och säger med sin milda stämma: ”Här vill jag gärna ställa ut!” Redan den 17 mars 1981 dör han och får aldrig se sin vackra minnesutställning där i juni 1982.
I juli 1980 fyller jag jämna år och har stor festvernissage på Mjellby i det gamla skolhuset. Hela Gruppen, landshövdingeparet – i allt 43 personer – är inbjudna. Johannes Antonsson håller tal – men mitt under detta blir han avbruten av en älg som spatserar på ängen utanför. Alla rusar fram till fönstret.

5 november sammanträder Halmstadgruppens Stiftelse på slottet där även flera av konstnärernas barn deltar. Stiftelsen var tänkt som garant för projektet och man skulle nu diskutera dess verksamhet i samband med Mjellbys installation av larm, försäkringar m.m. Dålig respons. Hela projektet är i gungning. Erik gör nu en litografiupplaga med Stig Berntsson för att hjälpa till med kostnaderna för utvecklingen av konstgården.

Mars 1981 blir en intensiv period. Vi klistrar upp väv på väggarna och målar dem vita för att framhäva färgerna i tavlorna som skulle hänga där. Vinden isoleras och får takfönster. Trevnaden växer synbart. I april gör Erik skisser till ett smidesgaller, ”Harlekin och danserskan” som sätts upp (6 juli) vid dubbeldörren ut mot trädgården i den gamla skolsalen som nu förvandlats till utställningshall med flera stora skärmar.

I maj 1981 åker jag med mitt flyttlass från Clamart där jag bott med Jean sedan april 1966. Jag hade kvar ett rum hos honom så att jag ofta kunde besöka honom. Flyttlasset toppades av en serie på tio stora, ca 2 meter höga akvareller av Jean Bazaine: ”Musikrum” med non-figurativa musikaliska hyllningar till Schubert, Schuman, Bach, Mozart, Vivaldi med flera. Dessa skulle jag ställa ut på Mjellby. Då jag öppnade flyttbilens bakport i tullen bredde kontrollören ut armarna i förskräckelse och sa: ”Oj då, stäng den och kör!” Bilen var fullastad. Tullpapper på konstverken blev det inte tal om. Men Sonia Henjes museum i Oslo tog utställningen efter mig och klarade även transporten tillbaka.

Mjellbys första utställning ”Halmstadgruppen och kusten” förbereds. Den 8 och 9 juli hänger vi ett 40-tal tavlor av Gruppen och den 10 juli hämtar vi Jean Bazaine vid flyget i Köpenhamn som gladde sig att närvara!
Söndagen den 12 juli kl. 16 invigs MJÄLLBY KONSTGÅRD. Massor med folk strömmar till, hela trädgården är fullpackad, ”Åderlåtarna” spelar. Prins Bertil, följd av flera talare inviger, Prinsessan Lilian är hedersgäst. Gruppens havsmålningar och Jeans akvareller väcker entusiasm bland besökarna och i pressen. På vinden hänger foton och akvareller av Lars Bergquists son Mats som våghalsigt följt i Asmundsens äventyrliga fotspår på Grönland – och på kvällen blir det stor fest med dans. En god start!

Viveka Bosson