Sökarens vandring genom surrealismen (del 2)
1971 förändras plötsligt Eriks konst åter, då han den 24 augusti förlorar sitt älskade 11-åriga barnbarn Katharina i en ridolycka på stranden i Bretagne. Han förstår då att enda sättet att överleva var att ge ut så mycket ljus han kunde i sin konst. Erik upphäver nu tyngdlagen i ”Den flyende klippan” 1971 vilken han målar svävande över havet med fotspår som springer upp i rymden – Katharinas uppståndelse och himmelsfärd. Färgerna i hans nya surrealism förnyas nu till LJUS, förtröstan och glädje, vars lyskraft skiljer sig från hans tidigare något dunklare, mer dramatiska 30-tals surrealism. ”Det är genom det materiella – färgen och formen – som det andliga/mystiska lyser igenom Eriks konst”, påpekade den danske surrealisten Håkan Nyström. Så kan konsten ge ny mening.
”Livet är möte mellan kontraster”, skrev Gunnar Ekelöf. Våra drömmar och visioner kommer från samma ogripbara spel av motsatta krafter inom och utanför oss. En översinnlig dimension där konsten förvandlar ögonblicket till evighet och strålar mot oss.
I ”Drömmar och syner vid havet” 1969 blir Månlandningen den 21 juli en världshändelse i tiden med de två amerikanska astronauterna som i tavlan humoristiskt reser en himlastege mot månens kant.
Erik fortsätter att spegla sin tid i nya målningar om Rymdfärder, miljöförstöring och ”syndafloder” som håller på att dränka vår kultur. Även ”SÖKAREN” dyker nu upp i nya gåtfulla gestalter i olika situationer. Det kalla kriget och kapprustningen tränger på. Det yttre kraftspelet smälter samman med det undermedvetnas inre till en enhet i ett förnyat form- och färgspråk. Freud var inte längre aktuell. Som många surrealister kom Erik att intressera sig för C. G. Jungs dragning mot mystik som passade honom.
”Vredens dag” målar Erik 1970 då världen fortfarande befinner sig i skuggan av ett hotande atomkrig. ”Jag tecknar molnet från en atombomb svävande över en horisont. Nedtill i högra hörnet kommer Sökaren… Cykeltur i solnedgång. Fantastisk aftonhimmel, skyar av eld och is över den låga mörka jordhorisonten.” (Ur dagbok 2 okt. 1970)
Eriks atommoln har samtidigt formen av en mänsklig hjärna. Kanske en ironisk anspelning på maktlystna politiker som tror sig kunna styra jordens vara eller icke-vara genom produktionen av atombomber.
”Sökaren – alltid på väg” 1979 – en glädjefylld målning där Sökaren svävar uppåt i rymden, omstrålad av ljus, liksom buren av en mångarmad indisk gud. En lovsång till skapelsen som Erik målade efter sin hjärtinfarkt, lycklig att vara kvar i livet. Sökaren blir här ett uttryck för hans vilja att leva intensivt med alla sinnen öppna för det sköna han finner i världen. Antennerna är riktade uppåt och ögat är omgivet av uppståndelsens sol.
”Varthän vet ingen” 1979. Från denna ”globala Sökare” i rörelse utgår en hel skog av händer, armar och ben som sträcker sig åt alla håll och snurrar som ekrar kring ett hjulnav: centrum för den kretsande kärleken, tron och hoppet i Eriks liv. Samtidigt även ett kollektiv av samstämmiga gestalters gemenskap och hjälpande händer. Vart är vi på väg? Förgrunden tonar i ljust orange. I fonden en nedgående sol.
”Sökaren – hänryckt” 1979 – som ser ut att dansa fram – är även ett uttryck för Eriks extatiska sinnestillstånd efter tillfrisknandet från sin hjärtinfarkt.
I ”Sökarens uppbrott” 1982(-34) får vi uppleva stämningen i hans första Sökare (1934) innan Erik kapade sidorna på den – en resa genom dygnets olika tider från soluppgångens orange genom dagens vita ljus till nattens blå med ett blodfärgat ödesmoln och runtomkring: nattens lysande stjärnor.
”Rendez-vous – Apokalyps” 1985: Eldslågan t.v. i målningen och Dödens närvarospeglar här tankarna på hur människorna håller på att förstöra jorden genom klimat-förändringarna vi ger upphov till. Samtidigt är den en resa in i våra inre rymder.
”Drömmar och syner vid havet – Ariadne – Minotauros” 1984 ärinspirerad av grekisk mytologi kring den grymma människotjuren Minotauros som ständigt kräver nya offer i kung Minos land. Kungadottern Ariadne förälskar sig i Theseus när han kommer för att döda odjuret och hjälper honom att ta sig ut ur labyrinten med ett nystan – ”Ariadnetråden”. I den ljusfyllda målningen som anspelar på kärlekens makt att rädda liv, formas Ariadnes skugga till en hoppfull port i labyrinten ut mot friheten – kanske till en frihet ut ur våra egna inre slingrande rymder där vi ibland kan fastna?
”Hesekiel, Sökare och himlastege” 1985 speglar kanske delvis Eriks förkänsla av de okända rymder han själv är på väg mot: Den 16 februari 1986 går Erik in i ljuset, flyger iväg på Hesekiels ”sputnik” och klättrar upp på himlastegen.
Erik inspireras ofta till sina rymdfarkoster av profeten Hesekiels vision (ca 600 år f. Kr.) av fyra svävande hjul som hade ”ögon på navet och lyste som krysolit”. Eriks bilder kan tolkas både andligt som själens och tankarnas ”himmelsfärder” – och som fantasifulla uppfinningar av nya ”sputnikar” för vår ständiga längtan att utforska universum. Hela Eriks surrealism är en sammansmältning av det undermedvetnas inre krafter med de universella som omger och genomtränger oss och öppnar nya världar och visioner.
Författaren och poeten Marcel Proust frågade sig – efter att ha läst igenom sin senaste bok: ”Är det verkligen jag som skrivit detta? Varifrån kommer det?” – En fråga som nyskapande konstnärer ofta ställer sig. – ”Att stiga ner på djupet i sitt inre och glömma jaget – då flödar inspirationen” sa den franske målaren Jean Bazaine.
Surrealismen är ingen konststil utan ett synsätt och ett sätt att leva. Alla surrealister uttrycker sig olika. Vi lever delvis ett automatiserat liv i det vardagliga, där vi tänker med lilla hjärnan. Vårt medvetande väcks när vi drabbas av något ”annorlunda”, inte minst genom KONSTEN: den mångtydiga surrealismen stimulerar oss kanske till att tolka en liten del av världen på ett nytt sätt, vi blir nyskapande och bidrar så ständigt till att förändra och förnya världen.
