Viveka Bosson berättar

Viveka Bosson luftar diskussionen om ”Vad är konst” och berättar om

ERIK OLSONS RUM på MJELLBY KONSTMUSEUM: EN VANDRING FRÅN KUBISMEN GENOM 30-TALS-SURREALISMEN INRE LABYRINTER och ut i naturen TILL 40-TALETS PRISMATISKA RYMDER.

 

KÄRA MKVare! Då Erik Olson nyss fyllt 19 år skrev han i sin dagbok:

”Konsten är inte en lek med färger och former. Den är en kamp om livet och döden, glädjen och sorgen. Men kärleken är den innersta gnistan som tänder allt till en flammande låga. Funnes inte kärleken vore konsten död”.

Frågan dyker ofta upp: Vad ska vi ha konsten till? – Erik hade nog svarat: ”Konsten kan stimulera vår livskänsla, den kan vara uppväckande, förbrylla och ruska om i vårt vanetänkande, vidga och förnya vår syn”.

Kanske kan vi genom en målning se en liten bit av världen på ett nytt sätt, känna igen något av oss själva – eller upptäcka något inom oss som vi inte varit medvetna om. Och ofta tar det osynliga plötsligt gestalt i konsten.

Konsten utvecklar och förnyar oss hela tiden. Den tycks till och med delvis kunna bota oss. Då Chopin fick tbc hade han enligt sin läkare endast ett år kvar att leva. Då han hostade blod satte han sig vid pianot och komponerade. Skaparkraften gav honom tio år till att leva!

Vad ville Erik då ge med sin konst? Han hoppades ge mänskligheten nya syner, väcka positiva känslor. Världen förändras hela tiden – det gör vår syn på konsten också. Den är ständigt nyskapande och uppfinnande.

”Vad är det väl vi söker i livet om inte det stora okända”, sa Gunnar Ekelöf.

Sökaren blev Eriks alter ego. ”Varken konsten eller livet kan bindas i dogmer och stilarter”, ansåg Erik. 1924 kom han till Fernand Légers skola Académie Moderne och var bosatt i Paris 1927-35. Där får han kontakt och ställer ut med konkretisterna och surrealisterna. 1930-31 målar han ”Handsken är kastad” och fortsätter hela 30-talet som surrealist.

I ERIKS RUM möter vi först en målning som rör sig mellan kubismens formvärld och surrealismens inre resor i vårt undermedvetna: ”Vestiaire D no 8”, 1930: en rytmisk dans mellan hatt, handskar, käpp och paraply vars former nyskapats och fått mänskligt liv. En liten historia om Picasso kan ge en bild av kubistens sätt att komponera: En dag såg Picasso en vacker byffé i sitt stamcafé. Han gick hem och målade den. Då han återkom nästa dag var byffén borta. Den fanns bara i hans eget huvud och i hans målning. Han hade plockat isär byfféns former och satt ihop dem på ett nytt sätt.

Vad vill då SURREALISMEN? Surrealismens fader var André Breton. Hans första manifest 1924 är inspirerat av Freuds tankar om det undermedvetna. Det är resor i människans inre labyrinter. Surrealismen är ingen konststil utan ett synsätt, ett sätt att leva. Alla surrealister uttrycker sig olika.

Medan Freud använde det undermedvetna till att bota psykiskt sjuka, ville Breton och surrealisterna frigöra våra dolda drifter ur vårt undermedvetna och låta dem blomma upp genom BEGÄRET, DEN VANVETTIGA KÄRLEKEN och DET UNDERBARA. Man kopplar bort det kontrollerande förnuftet och släpper fram drömmar, fantasi, inre visioner – det ”öververkliga”. Det handlar om att se verkligheten med nya ögon.

Surrealismen vill förbrylla åskådaren. Tingen är inte längre bruksföremål. Man tömmer dem på deras ursprungliga innehåll och ger dem nya poetiska associationer. ”Tingen fylls med begärelser, med alla de innersta önskningar som normalt förträngts eller dödats i en mekanisk existensform”, skriver den danske surrealisten Bjerke-Petersen. Tingen blir mänskliga och får liv. Och den mänskliga gestalten blir anonym.

Ett annat sätt att förbrylla är möten mellan paradoxer, mellan dag och natt, mellan oförenliga ting som ”ett paraply och en symaskin på ett operationsbord” (för att citera poeten Lautréamont). ”Liv är möten mellan kontraster” skrev Gunnar Ekelöf.

Breton talar också om ”saltets ljus” i Halmstadgruppens surrealism, friskheten och närheten till havet. Nedan ger jag en liten nyckel till några tavlor i Eriks rum – se gärna hela utställningen där!

I Eriks målning ”Stratosfäriskt skimmer” 1937 kastas skuggorna åt alla håll genom absurda möten mellan flera olika ljuskällor.

”Väninnans söndagsutflykt” 1938 kan – med en underton av humor – ses som ett erotiskt möte mellan ett kvinnligt och ett manligt arkitekturfragment.

”Spärrad kust” 1940, med husen som spelkort i ett sjömanskvarter vid havet, målades då tyskarna ockuperade Danmark och husen upplevdes som ömtåliga korthus, utsatta för bombangrepp.

I ”Danse macabre – Komedianter” 1939 har Erik gjort revolt mot alla kompositionslagar och skapat labyrinter av omöjliga perspektiv som rusar åt alla håll. Tavlan består av två delar, vänster parti beslagtogs av engelska tullen på väg till en utställning i London då den ansågs oanständig.

Under 40-talet orkar Erik inte längre irra omkring i sina inre labyrinter och går ut vid havet och målar. Den regnbågsskimrande ”De fyra elementen” tillkom under den glödande sommaren 1947. Han diktar i sin dagbok:

”Jag drack solen, insöp den, jag åt och dyrkade den av hela mitt hjärta –
denna himmelens blomma i vitt och gult och orange och rött,
denna gud av eld som kom vatten och luft och klippor och människor
och markens grönska att brinna i spektrums alla tonarter,
en de fyra elementens symfoni där solen utgjorde själen i dramat,
alltid närvarande och i ständig förändring…”