Hösten 2016

Begäret, den vanvettiga kärleken och det underbara.

Utställningens titel är surrealismens fader, André Bretons slogan för den så viktiga erotiska inspirationskällan. Medan Freud sökte bota patienter från överdrivna erotiska anfäktelser, stimulerade och uppmuntrade Breton dessa.
EROTIK och KÄRLEK är det sammankopplande temat i denna utställning som både innehåller verk ur Eriks 30-talssurrealism och från hans engagemang i nysurrealismen som blommade upp kring 1965 och växte fram i nya former till hans död 1986. Vid denna tid var Erik även influerad av zenbuddismens tankegångar om att kärlek, erotik, kropp, själ och ande utgör en enhet.
Erik överlät helst åt åskådaren att göra egna tolkningar för att så kanske uppleva något nytt inom sig. Konsten kan ju ”ge oss nya perspektiv och ruska om i vårt vanetänkande”, ansåg Erik. Det handlade inte om att måla av världen utan att ständigt nyskapa den. Så sammanfogade kubisterna olika former till en lyrisk abstraktion, en ny poetisk upplevelse – medan surrealismen tvärtom förmänskligade tingen och gav dem liv genom att ingjuta känslor i dem. Erotiken ansågs som en av de starkaste inspirationskällorna i surrealismen. Jag vill här försöka ge en nyckel till några av målningarna i Eriks utställning.

Väninnans söndagsutflykt 1938, målades i Danmark där Erik med familj var bosatta 1935-44. Inspirerad under en cykelutflykt till Dragör hamn utanför Köpenhamn kan tavlan ses som ett humoristiskt, erotiskt möte mellan två arkitekturfragment, sammanfogade till en ”manlig” (t.h.) och en ”kvinnlig” gestalt (t.v).

I Komedianter 1939 (diptyk) uppträder ”Sökaren” – ett sorts inre självporträtt av Erik som består av våra fem sinnen, samtidigt surrealismens instinktiva, drömmande, erotiska och sensuella människa – en gestalt som lever i nuet och bejakar poesi och intuition. Sökaren har dock inget huvud – ett tecken på surrealismens avståndstagande från rationalismen.
Genom golvtiljornas olika riktningar och omöjliga perspektiv blir målningen också en sammansmältning av flera rymder som Erik jämför med en vandring i människans komplicerade inre: ”En människa kan inte bedömas ur en enda synvinkel, hon är en hel labyrint av många olika egenskaper”.
Diptykens del II i ”Komedianter” hade Erik tidigare gestaltat i en större målning som skickades till surrealistutställningen i London 1936. Denna ansågs då så ”oanständig” att den beslagtogs av tullen. Idag obegripligt!
Under 1950-talet hade Erik starkt engagerat sig i den nya sakrala vågen som uppstod i Frankrike efter andra världskriget då konstnärer som Léger, Matisse, Chagall, Bazaine, och Manessier arbetade på att även få in modern konst i kyrkorna.
Men en händelse ruskar om i Eriks liv och leder hans måleri in på nya spår. Den 17 november 1964 flyger Erik till Stockholm för att se sin lärare Fernand Légers stora retrospektiva utställning på Moderna Museet. Han skulle flyga hem den 20 men blir bortbjuden. Den 20 störtar planet, 31 personer dör. Erik kommer hem helskinnad den 21. Denna starka och omskakande nära-döden upplevelse uppväcker hans medvetande om livets betydelse. Han känner ett oändligt behov av frihet – av att få leva intensivt med alla känslor – och återknyter nu till surrealismen, dock i ny form. Han tar avstånd från Freud och närmar sig snarare Jungs större öppenhet för mysteriet. Vid denna tid är Erik även påverkad av zen-buddismen och uttrycker sina starka känslor igenom sina erotiska målningar av kärlekens mystiska makt.

Moln över plagen 1969 är indelad i två rymder. Överst exploderar en stark tromb, inspirerad av en våldsam storm som härjade över Hallandskusten. I rymden nedanför ligger en naken man och tänker på sin älskade: den nakna kvinnan som svävar in i bilden ovanför honom. Hela denna rymd är uppfylld av ett starkt ljus och ett fullkomligt lugn. Ingen oro från trombens rymd kan tränga in och störa kärlekens upphöjda ro.

Aftonens sky 1975: en solnedgång i havet intill ”Kärlekens väldiga ros” hänger som en sammanbindande länk ovanför Resa mot aftonen, 1967: nederst ligger ungdomens två sammanvuxna kärlekskroppar – en naken manskropp och en naken kvinnokropp. Ovanför dessa – i spelet av solnedgångens röda toner – ligger samma sammansvetsade kärlekskroppar som nu nått ålderdomen: ett älskande par som hållit ihop genom ett helt livs långa resa. Svävande nebulosor skapar rymd och spänning i kompositionen. Konstnären målar inte av, han uppfinner och nyskapar en helhet.

Bildpelare i sex delar speglar en mera kortvarig kärlek som ju även kan var kreativ. 1. Överst: Provocerande moln – en kastad handske – en ny utmaning. 2. Dag genom natt – en ljusfylld rymd med en ros, upplevelsen av en ny kärlek? 3. Droppstensgrotta – ett älskande par. 4. Flyende klippa – sprickor i förhållandet? Ett ägg som skall kläcka något nytt? 5. Avsked – rinnande tårar ur den avskedande handens öga. 6. Drivande aftonskyar – mot natten.

I Speglar, moln, spindlar, 1966 springer fotstegen upp mot rymden i extas. Erik skildrar ofta extasens känslor genom svävande föremål. Han menar att alla starka positiva känslor – sådana som kan uppstå genom musik och konst, förälskelse och kärlek – kan befria oss från vår onödiga oro. Aktuellt idag inför en oberäknelig framtid av hot och terrorism.
De humoristiska erotiska gestalterna här kräver ovanlig vighet om de ska kunna förverkligas. Överst tittar två profiler på varandra. Enligt zenbuddismen finns inga tomrum – de förvandlas till former. I spegelbilden av profilerna nedanför kan intervallen mellan dem möjligen tolkas som en kvinnofigur? Varje bild har ju flera tolkningar.

Afrodites spegel 1969 är en omvandling av de italienska landskapen med sina berg och floder till den antika kärleksguden Afrodites spegelbild som uttrycker något av Eriks starka och livsbejakande känslor vid denna tid. Han måste måla av sig allt detta i det nya liv han fått till skänks. Erik är full av kontraster och han behöver sin frihet. ”Varken konsten eller livet kan bindas i dogmer och stilarter” skriver han flera gånger i sin dagbok.

I Venus i morgonväkten 1970 dyker åter en kärleksgudinna ur antiken upp: Venus som sakta stiger upp ur vattnet vid Eiffeltornet – symbolen för Paris där Erik levde och målade i frihet från 1924 till 35, då han tvingas hem av penningkrisen – just när han vunnit berömmelse: 1935 fick han en egen lyckad utställning i Paris som besöktes av de kända surrealisterna André Breton, Max Ernst och Hans Arp som också blev hans vänner.

Betraktelse vid solens nedgång 1970 är en självironisk och humoristisk skildring av Erik och hans hustru Solvig sedda från ryggen, medan de betraktar den alltid fascinerande solnedgången i havet från Eriks ateljé i Särdal. Medan Solvig tänker på Eriks reumatiska krämpor som hon måste sköta om, tänker Erik på unga nakna kvinnogestalter – ytterligare en naken skönhet svävar mitt i den nedgående röda solen med sin närvaro.

Siesta i gul interiör 1965 handlar möjligen om en utnyttjad kvinnas lidanden – men kan tolkas på flera sätt, kanske även med humor som en irrationell surrealistisk kvinna?

Tillägnan – (Dedication) 1965-66 är en hyllning till Kvinnans skönhet, omgiven av kärlekens rosenblad. Ett vackert möte skildras i den lilla inklistrade bilden av ett ömt handslag.

Odysseus frestelse 1980 inspirerades av den surrealistiske poeten Paul Eluards målande ord: ”Solen är blå som en apelsin” (”Le soleil est bleu comme un orange”). Tittar man på en orange solnedgång speglas blå eftersolar på näthinnan. Varje intensiv färg som ögat fångar framkallar sin komplementfärg. Solarna med sina spegelbilder visar både solens eviga gång men blir även tonerna i en musikalisk kontrapunkt av flera olika stämmor som både sjunger om liv, kärlek, glädje och död.
Samtidigt är målningen en tillbakablick mot antikens så mångtydiga myter: Odysseus segelfärd förbi den fatala ön där sirenerna sjöng så vackert att de lockade sjömännen i en dödsfälla. Odysseus klarade sig, fastbunden vid masten där han kunde lyssna till sången medan sjömännen med vax i öronen styrde förbi frestelserna. Irrationella sirener utan huvuden, gestaltade som stränginstrument – ”kvinnor som förvandlas till ljuvlig musik när mannen spelar på dem”, skämtade Erik.
Erik var full av kontraster men behöll livet igenom sin djupa tro på kärleken i alla dess uttryck, på de stora odefinierbara krafterna han så ofta upplevt, liksom den ständiga inspirationen han oftast inte visste var den kom ifrån.
Som 20-åring skrev Erik i sin dagbok: ”Konsten … är en kamp om livet och döden, om glädjen och sorgen. Men kärleken är den innersta gnistan som tänder allt till en flammande låga. Utan kärleken vore konsten död.”

Viveka Bosson