Jean Bazaines konst, liv och utställning på Mjellby Konstmuseum

 JEAN BAZAINE PÅ KLIPPAN I ST. GUÉNOLÉ, BRETAGNE.
JEAN BAZAINE PÅ KLIPPAN I ST. GUÉNOLÉ, BRETAGNE. Med tillstånd av Viveka Bosson.

Möte med Jean Bazaine

Att skriva om Jean Bazaine är detsamma som att följa ljusets långa odyssé genom hans måleri – ett ljus som också avspeglade sig i hans liv. Jag har tidigare antytt Bazaines betydelse för Mjellby som han fyllde med sex olika separatutställningar. Redan mot slutet av andra världskriget hade han revolutionerat konsten med sina ”färg-former” och ansågs som den non-figurativa konstens ledare för sin generation i Frankrike.
Mitt första möte med Jean Bazaine (30 april 1961) blev livsavgörande utan att jag då förstod det. Vi fick kontakt från första stund. Jag hade redan sett och beundrat några av hans målningar i Paris 1950 och hade också i Lund läst hans skrift om konst, Notes sur la peinture – en brandfackla! Jag kände mig genast på samma våglängd. Det var under mitt arbete i Paris med att få ihop en fransk avdelning i det unika Skissernas museum i Lund som jag sökte upp honom. Inte för att förvärva ett färdigt fullbordat konstverk som museerna brukar. Vi sökte istället följa hela konstverkets födelseprocess genom de förberedande skissernas labyrintiska väger och oberäkneliga skutt fram till den slutliga skapelsen av ett monumentalverk. Det var dessa skisser vi sökte förvärva!
Jag for ut i min lilla Fiat 500 till utkanten av Paris, drog i en klocksträng vid en grön träport i en lång stenmur. Snart möttes jag av ett varmt leende i ett skulpturalt ansikte, brunbränt av sol och vind och havets skiftningar i ett par livliga blå ögon. Bazaine ledde mig genom en stor ödslig blommande trädgård fram till en arbetarbarack han fått låna medan han byggde sig en ny stor ateljé i Clamart – en förort söder om Paris.

”MOT SOMMAREN” (”VERS L´ÉTÉ”) 1961.
”MOT SOMMAREN” (”VERS L´ÉTÉ”) 1961. Med tillstånd av Viveka Bosson.

På golvet stod flera stora målningar i ultramarin och koboltblått, insprängt med gult, orange, vitt och krapplack, bl. a. ”Vers l´été” (”Mot sommaren”), ett blommande kosmos – havets rörelser, nebulosor eller kanske ett mikrokosmos av neutroner eller fotoner: universum som vibrerande musik – målningar fyllda av ljus och glädje. Han berättar att han på nätterna låter ateljédörren vara olåst så att några uteliggare kan få tak över huvudet. Folk förstår inte hans konst vid denna tid – ingen skulle bry sig om att stjäla den. Efter andra världskrigets fruktansvärda destruktioner frestas han inte att måla förstörbara föremål som man kan se vad de ”föreställer”. Istället inspireras han av naturens och elementens kraftspel. Men ljusets, havets och vindens rörelser blev här inte ”impressionism” – inte ett visst ljus i ett visst ögonblick – utan intensiteten i allt detta. Så förvandlar han materia till energi och det statiska euklidiska rummet till dynamisk rum-tid – en konst som tar en andlig dimension. Viktigare än yttre händelser är själva kampen på duken. Hans sensuella måleri sväller av liv, men under det spontana och översvallande finns alltid en viss stränghet och koncentration.
Jean visade sig vara en varm och generös natur, full av liv och spännande kontraster. Sensuell och känslig tankeläsare, samtidigt intellektuell och klarsynt. En naturlig elegans blandad med viss kärvhet. Charmfull, ödmjuk och tolerant. Talande händer med snabba men samlade gester. Och äventyrligt nyfiken på livet!
Då jag gick ut från hans tillfälliga ateljé, visste han redan att vi åter skulle mötas och komma nära varandra. Men delar av 1962-63 tillbringade jag i Italien, så det dröjde ett par år innan jag definitivt skulle flytta till Jean i Frankrike med mina barn.

Livet med Jean

Våren 1962 hade Jean flyttat in i sin nya ateljé och jag besöker honom med Ragnar Josephson. Jean skänker då flera väl utförda skisser till dennes ”Arkivmuseum” i Lund som nu döps om till ”Musée des Ésquisses” – Skissernas Museum. I december 1963 kommer Jean till Lund och håller föredrag om sin konst. Tillsammans kör vi ner till havet – det säger klick – och plötsligt förstår jag att hela mitt liv kommer att förändras. Vi fortsätter att ses hos honom i Clamart så ofta jag kan. Efter en tid flyttar jag ner med barnen till ett litet hus med trädgård mittemot Jeans ateljé. Jean behövde sin ensamhet medan han arbetade. Vi delar nu vårt liv med Jean. Jag skriver artiklar och talar i radio om konsten i Paris och får dessutom en halvtidstjänst av Skissernas museum.

Min vardag förvandlas till ett rikt och omväxlande liv med ständigt nya upplevelser och nya kontakter med intressanta konstnärer som Vieira da Silva, Mirò, Giacometti, Manessier och många flera. Jag lyssnar och suger åt mig. Nu börjar också den spännande resan genom Jeans konst vars utveckling jag dagligen fick följa.
Vi lagar mat tillsammans, Jean var en briljant kock – hans specialitet var bl.a. pepparstek flamberad i whisky och sås av rödvin, senap och crème fraiche. En eller ett par gånger i veckan gick vi på restaurang i Paris i samband med teaterbesök, konserter eller vernissager – eller for vi till något matställe ute på landet, där Jean kallade in kocken och fick hans recept som vi sedan fritt tillagade hemma.

Ibland behövde Jean distans till en tavla han höll på med och inte kunde lösa. ”Hämta din tandborste, så sticker vi”, uppmanade han mig spontant. Barnen fick då övernatta hos en klasskamrat vars familj hörde till våra bästa vänner. Vi for iväg i Jeans öppna bil, ofta ut till kusten i Normandie, där vi ibland vandrade upp på kritklipporna till hans forne vän Braques grav i Varengeville. Efter ett par dagar for vi tillbaka och Jean kunde fullborda sin tavla. Vi for runt en hel del i Frankrike: till hans fiskarstuga vid havet i Bretagne – hans stora inspirationskälla. Till de nya museerna vid Medelhavskusten, österut till Audincourt där Jean och Léger gjort mosaik och glasfönster och ibland upp i snöklädda berg, utan vinterdäck. Jean var en skicklig bilförare. Hans far hade varit vid flyget och han lärde sig köra bil vid 14 års ålder på flygplatsen. En flygtur som 8-åring gjorde djupt intryck – så blev rymd, ljus och rörelse viktiga ingredienser i hans konst.

Vi reste även gärna utomlands – flera gånger till Rom och Venedig. I samband med Jeans vernissage i Edinburgh bilade vi runt i hela Skottland, mest på okända vägar där vi fastnade vid en (enligt myter) ”förtrollad” sjö för att återkomma tre gånger till samma utgångspunkt. Och vi fortsatte upp till de vackra ödsliga öarna i norr.
Då Jean ställde ut i Athen for vi runt i halva Grekland i dess magiska natur, till Delfi och dess fantastiska kulturlämningar. Att uppleva konst och natur med Jean var ett äventyr in i det okända – man fick alltid nya synvinklar på världen och konsten.

Till Mjellby 1981

Sommaren 1981 startar jag Mjellby Konstgård och blir så starkt engagerad att jag tvingas flytta till Halmstad. Det var trots allt ett svårt – men lyckligt val. Jag fortsätter hålla nära kontakt med Jean – både i Paris och Bretagne – och följa hans konst ända till han går in i ljuset 4 mars 2001. Det var ju tack vare Jean – allt han förmedlade mig genom konsten och livet – som jag vågade kastet att skapa ett ”Halmstadgruppens museum” i Mjellby. Där gjorde jag sex utställningar med Jean: 1981, -83, -92, -95, 99 och en stor minnesutställning 2003. Vi skall fortsätta att följa honom här genom några av hans målningar samtidigt som jag berättar lite om vårt spännande liv tillsammans.

AKVARELLER 1977.
AKVARELLER 1977. Med tillstånd av Viveka Bosson.

”Musikrum” 1977.

I juli 1981 gjorde jag min första utställning på Mjellby: Jean Bazaines ”Musikrum” som jag fick med mig direkt från hans ateljé i min flyttbil från Paris till Halmstad: En serie på 12 stora akvareller (ca 1m50 x 1m), inspirerade av några av Jeans favoritmusiker: från fransk medeltidsmusik till Monteverdi, Bach och Mozart, Schubert, Schuman och Vivaldi. Ofta målade han till musik. Det blev musikaliska satser som sjunger om naturkänsla, blommande ur upplevelserna av Bretagnes ljus och rymd i samspel med havets rörelser i ständig förändring. Jean anses som en av de moderna konstnärer som drivit akvarellen till dess yttersta möjligheter. Han arbetade på mycket tjockt papper, tvättade, skrubbade om och om igen med trasor och mer eller mindre hårda borstar för att få fram färgernas transparens och olika porösa grader. Fondens vita blir levande former som låter luften strömma in. Sviten bildade en enhet och var tänkt som ett rum för meditation. Den tillkom 1977 under de fyra sommarmånaderna som Jean brukade tillbringa i sin fiskarstuga i Bretagne.

JEANS FISKARSTUGA MED SONEN JEAN BAPTISTE.
JEANS FISKARSTUGA MED SONEN JEAN BAPTISTE. Med tillstånd av Viveka Bosson.

Inspirationskällan Bretagne.

1936 hade Jean gett sig av i sin öppna bil så långt västerut man kunde komma – till Finistère som betyder ”världens ände”. Denna vilda natur blev nu hans inspirationskälla dit han ständigt återkom. Havets eviga kamp mellan ebb och flod upplevde Jean som en värld i ständig födelse: ”Himmel, vatten, kroppar, klippor upplöses och utvecklas, ända tills ljusets rörelser genom rymden är det enda som är kvar.”
Från 1966 följde jag och barnen med Jean vid varje skollov till hans fiskarstuga i Saint Guénolé. Hans son Jean Baptiste var jämnårig med min son Thomas och de lekte tillsammans. Barnen bodde på vinden. Som ateljé hade Jean därför lånat ett rum i ett rivningshus över hamnen där han tecknade och målade akvarell. Då huset revs 1970 måste Jean åter måla på sin vind. Han behövde vara ensam medan han målade. Han hittade nu en liten fiskarstuga i närheten, intill havet, som jag köpte för en spottstyver. Vi fortsatte att äta, bada, resa och leva tillsammans. Fortsättning följer!

JEAN MÅLAR PÅ SIN VIND
JEAN MÅLAR PÅ SIN VIND. Med tillstånd av Viveka Bosson.
JEAN MED DORAS VALPAR.
JEAN MED DORAS VALPAR. Med tillstånd av Viveka Bosson.
BLÅ FISKENÄT PÅ TORK UTANFÖR JEANS STUGA.
BLÅ FISKENÄT PÅ TORK UTANFÖR JEANS STUGA. Med tillstånd av Viveka Bosson.
Share